Först ut i skrämshögen är ett spel som legat där ett bra tag, då jag faktiskt aldrig spelade klart det när det först kom till Playstation 2. I och med den sköna, billiga samlingen som nyligen kom ut fick jag äntligen lite incitament till att spela igenom det från början till slut.
Var börjar man? Grafiskt sett är det oerhört charmigt. HD-remaken har skärpt till karaktärsmodeller, texturer och lite annat grafiskt bling, men jag minns det som ungefär lika charmigt som sin PS2-förlaga. Dessvärre håller resterande delar inte riktigt lika hög klass. Styrningen känns ganska oprecis, kameran är inte den bästa. Jag trillar ner från saker precis lagom till att jag ska hoppa, för att jag hoppar några millisekunder för sent. Oskippbara mellansekvenser, hyfsat taskiga checkpoints (särskilt i multiple-stage-bossfighter) och lite andra artefakter påvisar att det är 8 år gammalt spel. Men överlag är det ett ypperligt charmerande litet spel. Väl värt tiden och pengarna.
Se även min recensionspolicy
Åh! Ursäkta att jag upptäcker detta inlägg en hel månad för sent. :O Men vad skönt att höra att din…
Välkommen!
Oftast älskar jag mina bloggläsare. Idag, extra mycket. Läsare som kommer tillbaks till en text nästan _två år senare_. All…
Jag kom ihåg den här artikeln av dig som jag läste för nu ganska länge sedan. Det är först nu…
Jag tweetade lite cyniskt om att GTA 5 kändes som Rockstars Greatest (S)hits. För det är så det känns. Det…